www.waxmann.se

Inlägg publicerade under kategorin Krig

Av Waxmann - Måndag 23 sept 11:49

  


Dawit Isaak


Den 23 september 2001 grips den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak i Asmara. Han var delägare i tidningen Setit, som publicerade ett upprop om demokratiska reformer och som kritiserat president Afewerki. Isaak har sedan dess suttit fängslad utan rättegång och utan kontakt med omvärlden.

Av Waxmann - Måndag 9 sept 12:53

 


Våren 1968 åkte jag med min älskade Morfar till Berlin för att bl.a träffa en del av Morfar's före detta affärskollegor. En av Morfar's absolut bästa vänner var Otto Aldag.Otto var medlem i nazistpartiet,NSDAP, men hade många judiska vänner och behöll sitt medlemskap i NSDAP för att på så sätt lättare kunna hjälpa sina vänner att bl.a fly från Tyskland.En annan av Otto's tankar var att ingen av hans judiska vänner skulle förlora pengar för att man fick fly hals över huvud till andra delar av världen.Otto hade vad jag förstod en hög status inom företagarvärlden och kunde därmed röra sig ganska fritt runt om i Europa. Otto var en av fler som hjälpte också Morfar att kunna fly med sin familj i sista sekunden.

-----------------------------------------------------------
I många av dom tyska företag som etablerade sig i Sverige genom bl.a dotterföretag genomdrev man en arisering innan kriget började,men när det gällde Otto och hans många företag och judiska företagsvänner så gjorde han något annat!
Detta går att läsa bl.a i en forskningsrapport om Sverige och ariseringen av tyskägda företag och dotterbolag.
-------------------------------------------------------------
"Alla tyska företagare var emellertid inte nazister. Ett intressant exempel på ett annorlunda ariseringsärende gällde en tysk företagare, Otto Aldag, som 1941 etablerade ett dotterbolag i Sverige.Det fanns, som vi sett, de som i Tyskland drev företag tillsammans med tyska judar men som tvingades delta i ariseringen. Ariseringen behövde emellertid inte innebära att banden med den före detta judiske partnern upphörde. Somliga tyska företagare sökte i samband med ariseringen i samråd
med den judiske partnern i hemlighet rädda vad som räddas kunde. Ett exempel på ett sådant fall erbjuder det svenska företaget Enhörning Kemiskt Tekniskt AB. Ursprungligen var det ett försäljningsföretag som fungerade som generalagentur för den tyska koncernen Henkels preparat. Företaget leddes
vid början av 1930-talet av en svensk direktör vid namn Tage Enhörning.Företagets verksamhet gick tillbaka och förpuppades 1937. 1941 tog en tysk, Otto Aldag, kontakt med Enhörning och förhörde sig om möjligheterna att återuppliva företaget. Kontakten mellan Enhörning och Aldag förmedlades av en av centralgestalterna i tyska affärskretsar i Stockholm under kriget, Henry Koux.50 Som likvid för företagsöverlåtelsen fick Enhörning direktörsposten men den formelle ägaren var Koux och förblev så fram till 1944. Den verklige ägaren var emellertid Otto Aldag, då denne hade optionsrätten till samtliga aktier i företaget. Det intressanta med detta tyskaföretagsövertagande var att affären i själva verket var ett sätt att rädda ariserade
tysk-judiska tillgångar. Aldag var före 1933 kompanjon med den judiske affärsmannen Fritz Fenschel i Hamburg. De drev rörelsen tillsammans framtill 1933 då företaget ariserades. Fenschel emigrerade till USA samma år.1934 ägde ett hemligt möte mellan Aldag och Fenschel rum i Holland, där det fastslogs att de fortfarande och framdeles ägde 50 procent vardera i företaget i Hamburg. När sedan Aldag 1941 förvandlade Enhörnings företag till ett dotterbolag betydde detta dels att han förde över kapital till Sverige, dels att den judiske delägaren Fenschel i enlighet med överenskommelsen 1934
var delägare i företaget i Sverige."
--------------------------------------------------
Morfar och jag mötte Otto och en samling andra gamla gubbar i en stor sal runt ett stort massivt bord,där alla satt och bolmade på cigarrer och drack whisky. Eftersom jag redan var invaggad i familjen mörka historia så visste jag vem Otto Aldag var.En gång har han varit i Stockholm men det mindes jag inte. Otto var liten och tjock och flintskallig men mycket snäll.
När Morfar och jag kom in i detta stora rum,som en stor sal, i ett industri höghus i Berlin's centrala delar blev jag imponerad. Morfar gick och hälsade på alla gubbar och jag bakom honom.
 
Vi hade passerat "Checkpoint Charlie" och klarat passkontrollen på tåget som jag minns som det var i går. Morfar och jag satt i en kupe när det plötsligt var fler röster i korridoren som skrek högt "Reisepass bitte". In kommer 2 män med svarta hattar och länga svarta skinnrockar och dom var inte trevliga !
---------------------------------------------------------
Nå,nu var vi inne i den stora salen runt det massiva bordet med gamla affärs bekanta till Morfar men jag minns att det också var några gamla krigskamrater till Morfar från första världskriget.
Innan dom började tala med varandra,och jag talade ju tyska,så vinkade Otto med sin arm mot mig och ville jag skulle komma fram till honom.Vad var nu detta ? Nå,jag gick fram till Otto och han sa några vänliga ord till mig och sedan stack han något till mig i min hand.När jag öppnade handen låg där 200 mark vilket då var väldigt mycket för en 12-årig grabb i en världsstad.
Innan mötet var slut fick jag också något som har försvunnit: En patiens kortlek som låg i en grön ask där det på baksidan stod initialerna OA och på framsidan av korten så kunde man se den nazistiska örnen med hakkorset. Detta fick jag veta var en gåva av partiet till alla "speciella" medlemmar som man uppskattade :-)
  
-------------------------------------------------------
Men tänk så lurade dom blev av Otto Aldag.
En liten tjock flintskallig man med ett hjärta av guld.
Otto var våran Oskar Schindler.
 
   
 
Av Waxmann - Torsdag 15 aug 14:53

Jan Eliasson har jag följt sedan han började arbeta tillsammans med Olof Palme i statsrådsberedningen.Då handlade det om att lösa Iran-Irak kriget där Sverige spelade en viktig roll.

Sedan jobbade ju Jan som ordf. i FN's generalförsamling där han också jobbade mycket nära och med Kofi Annan. Jan Eliassons engagemang har alltid varit vida känt när det handlar om utrikesfrågor och flyktingfrågor. Här,vid 78 år fyllda, tycker jag han skrivit en väldigt bra artikel.

Rekommenderar att du läser den.


               

Av Waxmann - Torsdag 15 aug 10:44

 

Oscar Romero


Den 15 augusti 1917 föds den salvadoranske prästen Oscar Romero. Som ärkebiskop protesterar han starkt mot militärjuntans övergrepp, och i mars 1980 vädjar han till arméns soldater att inte längre lyda order om våld mot civila. Dagen efter skjuts han ihjäl under pågående nattvardsgudstjänst.

#diktatur #hjälte #solidaritet 

Av Waxmann - Lördag 15 juni 16:10

 

Kärnkraftdemonstration i Stockholm April 1980              


Energiöverenskommelsen som slöts 2016 mellan S,M,MP,C,KD verkar inte gälla längre eller vad gäller ?

Enligt min partikollega Laila Naraghi (S) så verkar hon hålla med M och KD som föreslagit en ändring i överenskommelsen från 2016. Där står att Sverige ska ha hundra procent förnybart elproduktion år 2040 men M och KD vill nu att skrivningen ska ändras och att det ska stå fossilfritt i stället för förnybart? Nu öppnar även Laila Naraghi upp för det genom sitt uttalande:Naraghi påpekar att även om målet är förnybart så innebär det inget stopp för kärnkraften "Det står också om man läser klart meningen i överenskommelsen", "För oss är det väldigt tydligt att kärnkraften finns i Sverige, har rätt att fortsätta finnas och att vi kommer stå upp för den så länge den behövs".


Nu menar Laila Naraghi att om "Kärnkraften byggs ut eller inte, det ligger inte på politikens bord, utan det är ägarna som ska finna det intressant". Helt fel anser jag! Vi har ett politiskt beslut från 2016 som ligger fast och ska det privata ägandet få styra över vår framtida energiutveckling vad gäller kärnkraftens vara eller inte vara är helt orimligt. Är det något som alla har varit överens om så är det just det långsiktiga i energiöverenskommelsen som är det viktiga, just för att ge stabilitet åt den energi som måste byggas ut!

Dom incidenter, allvarliga skador,katastrofer som skett runt om i Världen har skett just i privata kärnkraftsverk och vi har ännu inte löst, efter över 30 års diskussioner, hur slutförvaret av kärnbränslet ska ske. Det finns olika diskussioner om När Var Hur och en är slutförvaring i "kapsel anläggningar" som skulle kunna ligga i Forsmark och Oskarshamn dör Oskarshamn blir ett mellanlager och Forsmark, där ett slutförvar av kärnbränslet skulle ske. Men än idag är inget bestämt ,vilket oroar!

 

Mitt eget engagemang i Linje 3 byggde ju delvis på min syn på atomvapen, pacifism. I dag,med vetskapen om vad kärnkraften kan leda till,Harrisburg,Tjernobyl,Fukushima men även tidigare,"okända härdsmältor,katastrofer i f.d Sovjet. I dag talar man också vad detta bränsle kan leda till om det hamnar i orätta händer:Diktaturer, terrorister etc. och detta har blivit än mer aktuellt nu i den oroande utvecklingen som sker i Mellanöstern.

Att man sen idag i den politiska debatten om kärnkraften inte talar om den ryska kärnkraften är oroande då den är föråldrad och många k.verk är minst sagt farliga. Besökte själv det beryktade k.verket Ignalina,som gudskelov stängdes ner 2009.

 

När jag själv engagerade mig mot kärnkraften och demonstrerade i slutet på 70-talet så var mitt parti splittrat även om det officiellt stod för Linje 2(tillsammans med Folkpartiet)vid omröstningen 1980.

 

Jag vet att min statsminister är för kärnkraften men han, precis som partiet,har att förhålla sig till ett gammalt folkligt beslut(1980) och en färskare överenskommelse,energiöverenskommelsen 2016. Ska vi ändra denna överenskommelse finns det ingen gräns för vad som kan ske i framtiden med energin, eller hur den kommer att se ut,och: Vi har ett ansvar,det är våra barn och barnbarn som ska förvalta och leva med den! Greta har nu tagit sitt ansvar och då måste även vi visa att vi tar denna fråga på allvar.

Av Waxmann - Lördag 8 juni 17:22

Publicerad i Dagens Nyheter den 7 Juni.


När jag läser denna artikel av den duktige journalisten Niklas Orrenius så kan jag inte annat än hålla med.Sverige,med dom resurser vi har,men även EU,borde ha agerat mycket snabbare. Det kurdiska folket hat ständigt blivit utsatt för otaliga grymheter från den Syriska, Turkiska regimen framför allt. Nu har det kurdiska folket ställt upp och bidragit till att terrorsekten IS mer eller mindre är borta från sitt "kalifat", men omvärlden har inte ställt upp i den omfattning man borde gjort från början. Många oskyldiga kurdiska soldater har fått sätta livet till av dom en stor del kvinnliga soldater från YPJ.

Jag nöjer mig med detta och uppmanar dig att läsa Niklas artikel.

Det kurdiska folket har alltid stått nära min familj och våra hjärtan   


  





På en kurdisk militärbas i Syrien berättar prickskytten Noda att hon dödat över hundra IS-terrorister, och att hon själv sårats svårt. Niklas Orrenius lyssnar på hennes berättelse, och känner skam över att Sverige inte gjort mer för att stoppa terrorsektens rekrytering av unga svenskar. Noda Derbesiye är liten och senig, i trettiofemårsåldern. Svart luvtröja, militärbyxor. Fotograf Lotta Härdelin och jag träffar henne i nordöstra Syrien, på en militärbas som de kurdiska styrkorna återerövrat från terrorgruppen IS. Noda leder en trupp av soldater inom kvinnobrigaden YPJ. De flesta är mellan 18 och 25 år. De unga kvinnorna som stridit mot IS sitter på solvarm asfalt, plockar isär och gör rent automatvapen, medan vi pratar med deras befälhavare. Derbesiye är inte Nodas riktiga efternamn. Som många kurdiska krigare har hon tagit ett nom de guerre från en geografisk plats. Derbesiye är en stad vid turkiska gränsen som ett tag var i IS-händer. Vi har hört att Noda är en legendar bland kurdiska soldater, en skicklig prickskytt som gjort stora insatser i kriget mot IS. Kriget har vunnits på slagfältet, men ständigt nya sprängdåd från terrorceller i städer och byar påminner om att IS fortfarande utgör ett hot. Noda rör sig kontrollerat, nästan stelt. Skottskadan som hon fick i strider mot IS styrkor för ett par år sedan gör sig fortfarande påmind. Kulorna gick in i ljumsken och magen, och har skadat Nodas lever. – Men jag sköt många fler av dem. Mellan hundra och hundrafemtio. Noda ser mig rakt i ögonen, som om hon vill se hur hennes svar landar i mig. Och jag gungar faktiskt till, på min plaststol. I huvudet: en flashback från min olust på skyttebanan i lumpen, på K1 i Kungsängen och LV2 i Visby, när pappfigurerna som skulle föreställa fiendesoldater ställdes upp. Hur jag på något sätt lyckades sätta två skott precis under hjälmkanten i pannan på den anonyma pappfiguren och fick översvallande beröm från fänriken. Hur värnpliktsuppdraget där och då plötsligt blev verkligt: Vi lär oss att döda, och det kan faktiskt bli nödvändigt en dag. När vi marscherade tillbaka till logementet från skjutbanan minns jag att jag tänkte: Måtte det aldrig behövas. I kampen mot världens värsta terrorgrupp, som satt grymhet och hänsynslöshet i system, blev det nödvändigt att döda. Kanske går det att utan dödligt våld trycka tillbaka en hänsynslös, framgångsrik, folkmördande grupp som erövrar allt större territorium – men jag har svårt att se hur det skulle gå till. Noda, kvinnan i svart luvtröja, har gått i frontlinjen i kriget mot IS. Hon och hennes kurdiska kamrater har offrat mycket för att skydda oss alla. De har förlorat bröder och systrar, fäder och mödrar, döttrar och söner. När Lotta Härdelin och jag besöker den kurdiska basen är vi i slutet av en nästan två veckor lång arbetsresa i Irak och Syrien. Vi har mött yazidiska kvinnor och barn som tillfångatagits, sålts och våldtagits, igen och igen, bara för att IS sjuka tolkning av islam sa att det var okej att ta människor som slavar och plåga dem. Många lever i tröstlösa flyktingläger, eftersom IS förstört deras hembyar. Bland svenskarna som gick med i IS var handeln med yazidiska kvinnor ett stort samtalsämne. Journalisten Magnus Sandelin avslöjade sommaren 2015 en diskussion om sexslavar i en hemlig svensk Facebookgrupp för IS-sympatisörer. ”Jag känner en broder från jazeera som köpte en elvaårig yazidi för bara 1000 dollar, jätte billigt”, skrev en svensk 26-åring IS-medlem från Stockholm. Jazeera är namnet på en region i Syrien. 26-åringen fortsatte: ”Flera bröder här har slavinnor, en broder från Tjetjenien köpte två stycken, en 14 åring och en 21 åring, 1500$ per skalle hehe.” Före resan till Irak och Syrien träffade jag Huda, en svensk IS-avhoppare som är tillbaka i Sverige. Hon berättade om forna vänner inom IS som ägde yazidiska slavar. – Jag vet en svensk man som hade en slav. Han har flyttat tillbaka hit till Sverige nu, sa Huda, som egentligen heter något annat. Huda sa att det ”var jättevanligt” med slavar hos IS-familjer i Raqqa och i andra städer som erövrats av IS. – Folk hade två–tre stycken hemma. Det var inte alla som hade sex med dem. De städade, lagade mat, tog hand om barnen. Som slavar. Den yngsta jag träffade var åtta år gammal. Hon hade blivit såld fyra gånger. Sittande mitt emot Noda sköljer plötsligt en våg av skam över mig, skam över mitt hemland. Ett av Sveriges viktigaste bidrag till Syrienkriget var de 300 unga terroranhängare som rekryterades till IS och andra jihadistgrupper. Unga män och kvinnor som växt upp städer som Göteborg, Örebro, Växjö, Malmö, Stockholm och Kristianstad och som valde att ansluta sig till den sida i kriget som slogs mot Noda och hennes kamrater, till den terrorgrupp som tog yazidiska kvinnor och barn som slavar. – Det fanns även svenskar och andra utlänningar som slogs på vår sida, påminner Noda. Så är det. Och visst har Sverige även gett en fristad åt tusentals flyktingar som flytt från IS och från den syriske diktatorn Bashar al-Assads förtryck. Men faktum kvarstår: Som samhälle gjorde vi alldeles för lite för att stoppa flödet av svenska medborgare som gick med i IS och andra jihadistgrupper. I ett reportage om den svenska läkaren Nemam Ghafouri som DN publicerar den här helgen, berättar läkaren om hur hon år 2015 jobbade på en vårdcentral i Smedjebacken när en ung man plötsligt kom in och ville ha ett blodgruppsintyg. För att få visum, sa han. Den unge mannens historia var en uppenbar lögn. Nemam Ghafouris visste att det i Turkiet fanns IS-rekryterare som krävde just sådana blodgruppsintyg. Hon ringde polisen. Beskedet: Vi kan inte hindra människor från att resa till Turkiet. – Svenska myndigheter visste att den här mannen sannolikt var på väg till IS, men gjorde absolut ingenting. Nemam Ghafouri är inte ensam om att ha mött svensk passivitet inför IS-rekrytering. De senaste åren har jag talat med flera föräldrar, imamer och poliser som berättat att de förgäves försökt slå larm när de misstänkt att en ung man eller kvinna varit på väg att resa till IS i Syrien. Men passiviteten handlar inte enbart om det akuta läget, när det gått så långt att en individ faktiskt är på väg att ansluta sig till en terrorgrupp. Det offentliga Sverige har inte varit tillräckligt intresserat av de maktkamper som utspelar sig i flera svenska muslimska miljöer, mellan demokratiska och antidemokratiska krafter. Ointresset har gett terrorns rekryterare möjlighet att operera ostört. På militärbasen säger Noda att vi inte får fotografera hennes ansikte. Hon är känd och avskydd bland IS-anhängare, och försöker att hålla en låg profil. Dödandet gav ingen glädje. Däremot kände Noda en tillfredsställelse i att slåss mot en fiende som byggt sin ideologi på kvinnohat. – De var stolta över att förnedra kvinnor. När de tog en av våra soldater tillfånga kunde de sätta på sin walkie-talkie på en kanal som vi kunde höra. Sedan plågade de henne, gjorde allt med henne. Och de visste att vi lyssnade. När intervjun är över reser sig Noda försiktigt från sin plaststol. Hon håller andan och sätter en hand mot magen, som stöd. Smärtorna efter skottskadan vill inte försvinna.

Av Waxmann - Onsdag 5 juni 20:48

Det nya Judiska Museet i Stockholm öppnar på nationaldagen den 6 juni och det gör mig glad och stolt. Tråkigt att inte kunna delta vid invigningen men dit ska jag när min hälsa tillåter. Stolt över alla dom som gjort ett fantastiskt arbete, ingen nämnd ingen glömd.

Mazel tov    


--------------------------------------------------------------------------------------------

---------------------------------------------------------------------------------------------

 

 

     

           



Av Waxmann - Söndag 12 maj 12:34

  


Den 12 maj 2008 avlider den polska socialarbetaren Irena Sendler. Under andra världskriget hjälpte hon cirka 2 500 judiska barn att fly från Warszawagettot, försåg dem med falska dokument och gömde dem på olika barnhem.


#kärlek #hat #ängel #hjälte #irenasendler


Jag är pappa, musiker, sjöman, elefantskötare, pacifist, boxare, socionom och socialdemokrat.

Att vara socialdemokrat är inte svårt,det är bara att hålla sig till sanningen.

Donera

  

Donera gärna en slant till bloggen om du tycker om den. En blogg som kostar att driva.Tyvärr kostar det också mycket att vara sjuk.Vill du hjälpa mig vore jag tacksam.

Swisha till nummer 0721599220.

Tack

Kommentarer

Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Håll en hyfsad ton och språk så bidrar du till bloggens kvalitet.

rss

Sök

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv

Länkar

Mina ämnen

Besöksstatistik

Besökare från land ?


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se