www.waxmann.se

Inlägg publicerade under kategorin Vapen

Av Waxmann - Lördag 8 juni 17:22

Publicerad i Dagens Nyheter den 7 Juni.


När jag läser denna artikel av den duktige journalisten Niklas Orrenius så kan jag inte annat än hålla med.Sverige,med dom resurser vi har,men även EU,borde ha agerat mycket snabbare. Det kurdiska folket hat ständigt blivit utsatt för otaliga grymheter från den Syriska, Turkiska regimen framför allt. Nu har det kurdiska folket ställt upp och bidragit till att terrorsekten IS mer eller mindre är borta från sitt "kalifat", men omvärlden har inte ställt upp i den omfattning man borde gjort från början. Många oskyldiga kurdiska soldater har fått sätta livet till av dom en stor del kvinnliga soldater från YPJ.

Jag nöjer mig med detta och uppmanar dig att läsa Niklas artikel.

Det kurdiska folket har alltid stått nära min familj och våra hjärtan   


  





På en kurdisk militärbas i Syrien berättar prickskytten Noda att hon dödat över hundra IS-terrorister, och att hon själv sårats svårt. Niklas Orrenius lyssnar på hennes berättelse, och känner skam över att Sverige inte gjort mer för att stoppa terrorsektens rekrytering av unga svenskar. Noda Derbesiye är liten och senig, i trettiofemårsåldern. Svart luvtröja, militärbyxor. Fotograf Lotta Härdelin och jag träffar henne i nordöstra Syrien, på en militärbas som de kurdiska styrkorna återerövrat från terrorgruppen IS. Noda leder en trupp av soldater inom kvinnobrigaden YPJ. De flesta är mellan 18 och 25 år. De unga kvinnorna som stridit mot IS sitter på solvarm asfalt, plockar isär och gör rent automatvapen, medan vi pratar med deras befälhavare. Derbesiye är inte Nodas riktiga efternamn. Som många kurdiska krigare har hon tagit ett nom de guerre från en geografisk plats. Derbesiye är en stad vid turkiska gränsen som ett tag var i IS-händer. Vi har hört att Noda är en legendar bland kurdiska soldater, en skicklig prickskytt som gjort stora insatser i kriget mot IS. Kriget har vunnits på slagfältet, men ständigt nya sprängdåd från terrorceller i städer och byar påminner om att IS fortfarande utgör ett hot. Noda rör sig kontrollerat, nästan stelt. Skottskadan som hon fick i strider mot IS styrkor för ett par år sedan gör sig fortfarande påmind. Kulorna gick in i ljumsken och magen, och har skadat Nodas lever. – Men jag sköt många fler av dem. Mellan hundra och hundrafemtio. Noda ser mig rakt i ögonen, som om hon vill se hur hennes svar landar i mig. Och jag gungar faktiskt till, på min plaststol. I huvudet: en flashback från min olust på skyttebanan i lumpen, på K1 i Kungsängen och LV2 i Visby, när pappfigurerna som skulle föreställa fiendesoldater ställdes upp. Hur jag på något sätt lyckades sätta två skott precis under hjälmkanten i pannan på den anonyma pappfiguren och fick översvallande beröm från fänriken. Hur värnpliktsuppdraget där och då plötsligt blev verkligt: Vi lär oss att döda, och det kan faktiskt bli nödvändigt en dag. När vi marscherade tillbaka till logementet från skjutbanan minns jag att jag tänkte: Måtte det aldrig behövas. I kampen mot världens värsta terrorgrupp, som satt grymhet och hänsynslöshet i system, blev det nödvändigt att döda. Kanske går det att utan dödligt våld trycka tillbaka en hänsynslös, framgångsrik, folkmördande grupp som erövrar allt större territorium – men jag har svårt att se hur det skulle gå till. Noda, kvinnan i svart luvtröja, har gått i frontlinjen i kriget mot IS. Hon och hennes kurdiska kamrater har offrat mycket för att skydda oss alla. De har förlorat bröder och systrar, fäder och mödrar, döttrar och söner. När Lotta Härdelin och jag besöker den kurdiska basen är vi i slutet av en nästan två veckor lång arbetsresa i Irak och Syrien. Vi har mött yazidiska kvinnor och barn som tillfångatagits, sålts och våldtagits, igen och igen, bara för att IS sjuka tolkning av islam sa att det var okej att ta människor som slavar och plåga dem. Många lever i tröstlösa flyktingläger, eftersom IS förstört deras hembyar. Bland svenskarna som gick med i IS var handeln med yazidiska kvinnor ett stort samtalsämne. Journalisten Magnus Sandelin avslöjade sommaren 2015 en diskussion om sexslavar i en hemlig svensk Facebookgrupp för IS-sympatisörer. ”Jag känner en broder från jazeera som köpte en elvaårig yazidi för bara 1000 dollar, jätte billigt”, skrev en svensk 26-åring IS-medlem från Stockholm. Jazeera är namnet på en region i Syrien. 26-åringen fortsatte: ”Flera bröder här har slavinnor, en broder från Tjetjenien köpte två stycken, en 14 åring och en 21 åring, 1500$ per skalle hehe.” Före resan till Irak och Syrien träffade jag Huda, en svensk IS-avhoppare som är tillbaka i Sverige. Hon berättade om forna vänner inom IS som ägde yazidiska slavar. – Jag vet en svensk man som hade en slav. Han har flyttat tillbaka hit till Sverige nu, sa Huda, som egentligen heter något annat. Huda sa att det ”var jättevanligt” med slavar hos IS-familjer i Raqqa och i andra städer som erövrats av IS. – Folk hade två–tre stycken hemma. Det var inte alla som hade sex med dem. De städade, lagade mat, tog hand om barnen. Som slavar. Den yngsta jag träffade var åtta år gammal. Hon hade blivit såld fyra gånger. Sittande mitt emot Noda sköljer plötsligt en våg av skam över mig, skam över mitt hemland. Ett av Sveriges viktigaste bidrag till Syrienkriget var de 300 unga terroranhängare som rekryterades till IS och andra jihadistgrupper. Unga män och kvinnor som växt upp städer som Göteborg, Örebro, Växjö, Malmö, Stockholm och Kristianstad och som valde att ansluta sig till den sida i kriget som slogs mot Noda och hennes kamrater, till den terrorgrupp som tog yazidiska kvinnor och barn som slavar. – Det fanns även svenskar och andra utlänningar som slogs på vår sida, påminner Noda. Så är det. Och visst har Sverige även gett en fristad åt tusentals flyktingar som flytt från IS och från den syriske diktatorn Bashar al-Assads förtryck. Men faktum kvarstår: Som samhälle gjorde vi alldeles för lite för att stoppa flödet av svenska medborgare som gick med i IS och andra jihadistgrupper. I ett reportage om den svenska läkaren Nemam Ghafouri som DN publicerar den här helgen, berättar läkaren om hur hon år 2015 jobbade på en vårdcentral i Smedjebacken när en ung man plötsligt kom in och ville ha ett blodgruppsintyg. För att få visum, sa han. Den unge mannens historia var en uppenbar lögn. Nemam Ghafouris visste att det i Turkiet fanns IS-rekryterare som krävde just sådana blodgruppsintyg. Hon ringde polisen. Beskedet: Vi kan inte hindra människor från att resa till Turkiet. – Svenska myndigheter visste att den här mannen sannolikt var på väg till IS, men gjorde absolut ingenting. Nemam Ghafouri är inte ensam om att ha mött svensk passivitet inför IS-rekrytering. De senaste åren har jag talat med flera föräldrar, imamer och poliser som berättat att de förgäves försökt slå larm när de misstänkt att en ung man eller kvinna varit på väg att resa till IS i Syrien. Men passiviteten handlar inte enbart om det akuta läget, när det gått så långt att en individ faktiskt är på väg att ansluta sig till en terrorgrupp. Det offentliga Sverige har inte varit tillräckligt intresserat av de maktkamper som utspelar sig i flera svenska muslimska miljöer, mellan demokratiska och antidemokratiska krafter. Ointresset har gett terrorns rekryterare möjlighet att operera ostört. På militärbasen säger Noda att vi inte får fotografera hennes ansikte. Hon är känd och avskydd bland IS-anhängare, och försöker att hålla en låg profil. Dödandet gav ingen glädje. Däremot kände Noda en tillfredsställelse i att slåss mot en fiende som byggt sin ideologi på kvinnohat. – De var stolta över att förnedra kvinnor. När de tog en av våra soldater tillfånga kunde de sätta på sin walkie-talkie på en kanal som vi kunde höra. Sedan plågade de henne, gjorde allt med henne. Och de visste att vi lyssnade. När intervjun är över reser sig Noda försiktigt från sin plaststol. Hon håller andan och sätter en hand mot magen, som stöd. Smärtorna efter skottskadan vill inte försvinna.

Av Waxmann - Fredag 10 maj 10:24

 

4855 människor dödade i USA sedan 1 Januari 2019, Kendrick var en av dom.

Texten talar för sig själv.En sann hjälte som offrade sitt liv.Vapenlobbyn och vapenindustrin i USA fortsätter attleverera vapen till barn. LÄNK 

 

#gunviolence  #Hjälte #USA 


Jag är pappa, musiker, sjöman, elefantskötare, pacifist, boxare, socionom och socialdemokrat.

Att vara socialdemokrat är inte svårt,det är bara att hålla sig till sanningen.

Donera

  

Donera gärna en slant till bloggen om du tycker om den. En blogg som kostar att driva.Tyvärr kostar det också mycket att vara sjuk.Vill du hjälpa mig vore jag tacksam.

Swisha till nummer 0721599220.

Tack

Kommentarer

Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Håll en hyfsad ton och språk så bidrar du till bloggens kvalitet.

rss

Sök

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv

Länkar

Mina ämnen

Besöksstatistik

Besökare från land ?


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se